Människor rusar på...  folk jag möter Stannar sällan upp... Men de Krockar in i mig och smiter sedan sitt dåd och skyller på att de inte hört... Ja jag lever nog, mitt bland spillror från andra... Jag bygger en kyrka av brädlappar till min pappas trädgård ... Han önskar sig en liten kyrkby i trädgården att kontemplera vid... Där vill han sitta och fånga flyktiga minnen och ge dem till nuet... jag, jag skall ta mina barn och barnbarn dit, fyra generationer som ska mötas... Det lättar på bördan... Vi skall gå dit och fånga glädjen i leken. Och i det möta allvaret på samma gång. Skörda tillsammans ur frilandsodlade grödor och ur växthuset... Medan allt för många bara rusar förbi och snubblar på eller krockar med mig, mina barn, barnbarn eller mina föräldrar ... Vad kunde vara enklare än att bara stanna upp och förhindra en destruktiv kollision... ? Därför stannar jag kvar vid deras sida... Siktar in mig på att finnas där... Och inte inbilla mig att jag skulle vara otillräcklig... Det jag är i varat räcker till!