De döende håller ceremonier
för stammarnas öppna sår
klädda i masker av papper
baddar de med glödande tyger

slokande dockor med rävögon
sköra som blodriskans kött
deras brandgula klänningar
klibbiga som sileshår

och ur ruinerna efter vattnet
växer urtidsträd som högresta ax
strör flimrande insektsvingar
över dockdjurens blinda kroppar

och ljuset rinner ner i hudens fåror
och antänder dem
som aldrig funnits, ljuslågorna
i deras munnar