Det är inte så många förunnat i våra dagar att få välja ett stillsamt, meditativt liv.
Men som pensionär kan man unna sig den lyxen. Den enda lyxen man har råd med, faktiskt...
Det betyder inte att det inte pågår tankeprocesser bakom den fridfullt utslätade pannan, under det vita håret. Jag är inte färdig med livet än. Idéer slår rot i stillheten på den kreativa platån, där utsikten både bakåt och mot framtiden är vidsträckt.
Framtiden är måhända lite skymd. Men vem väger och mäter sådant, det är ingen kapplöpning. Jag har fortfarande en målsättning, en stilla bön, ett hopp: att aldrig känna mig "färdig" med livet. När en gång Liemannen står på tröskeln skulle jag vilja säga, "kan du vänta lite, jag ska bara skriva klart det här först!" Men det får jag ju förstås inte. Och sedan ska eftervärlden hitta mig hopsjunken över tangentbordet och de ska allt framgent fråga sig "vad var det egentligen hon tänkte skriva?"
Tidsoptimistens dröm om en lycklig hädanfärd!