Kommer innanför dörren. Andan i halsen. Genomsvett. Spottar ut det lilla paketet i handen. Ett stelt leende. Det gick ju bra denna gången också. Du finns i soffan. Vet nog vad du sysslat med medan jag var borta. Men det tänker jag inte visa alltför tydligt. Bara så du anar att jag vet. Det är egentligen otroligt att du kan hålla den färg du gör. (eller hur är det egentligen är du inte genomskinlig) Vi delar rättvist. Med tanke på längd och vikt borde jag kanske ha mer, och det får jag till slut när morgonen randas och mitt är slut. Du stirrar ner i ditt korsord. Jag ser den dolda webkameran bakom tapeten. Den som ska verifiera vilken klen man jag är. Som låter dig sitta där med ditt korsord. När andra män hade roat sig tillsammans med dig. Jag vet inte vad det är jag är utsatt för. Tycker mig se dig le i mjugg, precis när ett meddelande till dig dyker upp på tv-skärmen. Jo så är det. Grannen är på någotvis inkopplad på våran TV. Genom den får jag reda på ett och annat. Vissa saker kan vara svåra att förklara. Som det, att det finns människor inuti våran soffa. Företrädelsevis i dynan under dig. Men du säger att jag är sjuk. Det är jag antagligen för jag säger att jag älskar dig i alla fall. Genom ett snillrikt system kan grannen under och ovanför ta sig in i våra gardrober. Har inte riktigt listat ut hur det går till. Men det är ett faktum. Därinne står de på rad med sina kukar för att bli betjänade. När du lämnar vardagsrummet blundar jag. Ibland ser jag tydligare då. Du säger jag är sjuk. Jag har bra bevis säger jag. Och lägger allting på minnet. I natt kom jag på det. Det där med männen i soffan. Som av en händelse såg jag golvet lyfta på sig borta vid balkongen. Ungefär så mycket som en ålande kropp skulle ta i anspråk. Det blev som en gång fram till soffan. Där en lucka rätt in i soffan. Så enkelt det kan vara. Du säger att jag är sjuk. Jag säger att du är sjuk medan jag monterar sönder hörnsoffan och konstaterar att han hann smita på något sätt. Han vars andetag jag sett genom soffans skinn, han vars puls jag känt. Du säger att jag är sjuk...... Jag säger att min verklighet är verkligare än..... Det gör ont att läsa sig själv.