Det här var en sommardag för några år sedan. Jag bodde i en övergiven arbetarbarack i Norrköpings Hamnområde. Varje dag var en kamp för att få ihop de pengar som behövdes för att hålla mej på benen. Hade otroligt nog sovit och vaknade av att solen lyste in genom det lilla fönsteret i baracken. Det var ett väldans oväsen från lyftkranar och allehanda maskiner runt omkring. Måste ha luft tänkte jag och smög mej ut. Berget bakom hamnen heter Sylten och är kulturområde för där jobbade en gång Moa Martinsson som restaurangbiträde. Då var det en fin servering där, nu finns bara Moas trappa kvar och några minnesskyltar. Hur som helst så var det lugnt och skönt att sätta sig mot ett träd där uppe och se ut över hamnområdet. Dessutom var det mycket lättare att hitta en villig ven för morgondosen i dagsljus än i den skumma baracken. Efter dosering och lugn i kroppen ringde mobilen. Hallo Bjarne, det var en besättningsman på en rysk godsbåt som ringde utifrån Nordsjön. De skulle anlända Norrköping nästa dag och han hade en del önskemål om varor som han kunde tänka sig köpa av mej. 2 bil-CD, 3 mobiltelefoner Nokia nyare modell, 5 cyklar mountinbike med dämpare, 2 Tv-apparater med tillhörande fjärrkontroll och 1 microvågsugn. De skulle komma in vid tretiden på em. och ville ha leverans senare på natten. Då det var lite lugnare. Dax att jobba. Vad hade jag redan, var tvungen att gå igenom lite i huvudet. 1 bil-CD, 1 micro, 3 cyklar. Alltid något resten skulle jag lösa under dagen. Det svåra var att samla allt i baracken så att ingen upptäckte mej. Men det brukade gå ganska bra. Det blev lite lugnare i området efter fem på dagarna. Polisen roterade visserligen runt med jämna mellamrum, men va faan, det ingick ju liksom i spelet. För visst var livet som ett spel. Tärningar kastades, pjäser flyttades . Ibland vann man och ibland förlorade man. Ja så var det. Gick förbi baracken och hämtade bultsaxen och lite verktyg som skulle bli användbara. Behövde bara gå 100 meter för att fixa 2 cyklar utanför ett konsulat i närheten. En dam och en herr nya och precis så där pråliga som ryssarna ville ha dom. I bästa fall 800 för de båda eller 10 limpor cigg. Dagen hade börjat bra. CD-n klippte jag på en parkering på väg in mot stan. Så ja. TV -apparaterna och micron skulle jag ta på ett elevboende vid Idrottsparken men behövde hjälp med skjuts. I värsta fall fick jag anlita ett Taxiföretag som inte ställde några frågor och med rätt chafför så löste sig allt med att bjuda på en dutt så han kunde köra omkring yttligare ett dygn och tjäna pengar. Så blev det. Jag bar bara ut grejerna från uppehållsrummen rätt ut i Taxin som stog och väntade med motorn på. Blev körd ända fram till baracken och fick hjälp med att lasta ur. Allt till en kostnad av ett halvt gram anfetamin. Bra dag. Väl inne i min barack började jag pyssla och putsa på grejerna så de skulle vara fina. Det tog ganska precis ett dygn. Men då var allt klart för leverans.

Ett lugn hade lagt sig över hamnområdet. Sommarsolen sänkte sig sakta över staden. Min tid var kommen. Gick ut ur baracken och andades frisk luft för första gången på många timmar. Såg bort mot kajplatsen där båten jag skulle leverera till låg. Jo de hade lastat färdigt. I en ryggsäck hade jag mobiltelefonerna och CD-spelarna. Travade upp för landgången och blev mött av Sergej. Han stog där med sitt stora leende och välkommnade mej på en blanding av engelska, svenska och ryska. Stora omfammningen och sedan in i hans hytt. Det här gillade han och det gjorde jag med. Han var nöjd med telefonerna och CD-spelarna och det var nu det hela började, köpslåendet. Ville jag ha betalt i dollar, cigg eller vodka. Cigg var ju bra med tanke på att det gick att tjäna lite mer på det. Vodka var värdelöst, för tungt och att ha med fyllon att göra var inget kul. Dollar var dollar. Vi kom överens om dollar. Han ville betala när allt vat levererat och jag ville ha betalt efter varje gång jag varit ombord med något. Vi visst båda hur det skulle bli. I det fallet blev det alltid som jag ville punkt slut. Nu återstog den kniviga delen av leveransen. Cyklar, Tv och micro. Inga småsaker som man bara gick ombord med. Jag räknade om mina dollar i kronor och insåg att jag redan tjänat tvåtusen. Vi skulle vänta med de andra grejerna några timmar. Tills de blivit riktigt lugnt i området. Sergej undrade om jag inte ville stanna och äta lite med besättningen. Det tackade jag ja till. Mat tänkte jag, när åt jag egentligen senast. Vi gick igenom något som skulle likna en matsal. Standarden är inte dnt vi är vana vid på ryska båtar. In i köket for vi för att hälsa på kocken som stog vid spisen och fingrade på sin nya mobil. Jag blev presenterad för en kock som såg ut som en serieteckning. En karikatyr, och det var svårt att hålla sig för skratt. När han fick reda på att det var jag som var mannen bakom hans mobil blev jag tvungen att svepa ett dricksglas vodka med honnom. Han var så snuskigt skitig att man snarare trodde att han jobbade i maskin istället för köket. Sedan visade han mej stolt vad det var vi skulle äta. En stor gryta stod och puttrade på spisen. Grönsakssoppa såg det ut som. Sedan var det den där hinken med dagens fångst av hamnmört som han stolt visade mej och hällde ner i soppan. Mörtsoppa tänkte jag och försökte tänka positivt. Jag kanske inte skulle dö. Och det gjorde jag inte heller, middagen blev riktigt trevlig och mörtsoppa och vodka funkade riktigt bra ihop. Efter några timmars ätande och drickande hade jag ådragit mej en lätt yrsla. In på muggen för att dosera upp mej lite innan det var dax för cyklarna ,TV och micro. För ovanlighetens skull gick allt som på räls. Det tog mej en timma sedan var jag klar med leveransen. Affären beseglades med yttligare vodka och jag skildes från Sergej med fickan full av dollar. En limpa cigg och en vodkaputa i bonus. Klockan hade hunnit bli ca 23.00 när jag gick nedför landgången. Det luktade hamnvatten och maskin. Sommarnattsvärmen klibbade mot kroppen. Kände mej ganska nöjd. Vandrade in mot en stad som inte alls ville veta av mej.