En dag lät en man bygga
en mur runt sitt hjärta.
Murens grund var
en legering
av hans innersta känslor,
djupaste tankar och
vackraste tårar

Aldrig skulle den falla
så väl som rämna
falna eller rispas
Ty ståthållaren, som
satt på sin tron
byggd på svagsinthet
och glömda drömmar
om kärlek,
höll sig ifrån
världen utanför

I sin ensamhet
spelade han schack
mot sin egen spegelbild
Han log mot mannen
i spegeln
Och mannen log tillbaka
Ty båda visste att
vem av dem
som än förlorade
skulle han ändock vinna

De två skuggorna spelade
mot varann,
ty det var vad de var;
skuggor lika svarta
som sorgen
en fasad
för att glömma
tomheten
och ensamheten

En morgon hade
spegelns fogar släppt
Och den lät nedslå
i ett hav av vassa
glimmande skuggbilder

Mannen såg sin
vän splittras,
så han plockade upp
de små dimgestalterna
och lade de i en ask
som han fått
för länge sedan
av någon
han inte kunde minnas

I asken låg någonting
mer
En kvinna
Så vit och oskuldsfull
under ett täcke av
rödaste siden
Alldeles tyst och
stilla

Han tog upp den glömda
gåvan
smekte den
omsorgsfullt
och ställde den
sedan på brädet

Allting kom över honom
Han påmindes
Hon som gav gåvan
hon som han älskade
en gång för länge sedan

Han grät, och muren
började rämna i sina
djupaste grundstenar
och sedan försvann han

under stenras av
förtvivlan och
övergivenhet
jordfästes han
för att glömmas
och aldrig mer

sörjas åter