Vinden vallar de strävgula axen längs den klippbrant som kastar sig ned mot den dunkelblå havshorisonten
Med den sanningssökande dårens oåterkalleliga tvångssprång kastar jag mig ut i mörkret, ber om bäring
Fenixen skär genom skymningen, målar stråkar av eld som spelar mig tillbaka, till ursprunget

Jag blir sittande här hela dagen, kinden mjuk som solvarm honung bakom rundat glas