Det finns ett delvis nedbrunnet hus. Doften av hundloka och rost. När jag skriver är jag huset och tomheten däri. Jag minns golvet som svalt, väggarna som svarta och spröda. Ett av rummen målat som ett landskap, gröna kullar, ett gömsle av mörker.

Det finns platser jag återkommer till i drömmen. Att inte kunna gå in i samma rum två gånger. Att inte kunna korsa samma stig i den unga och dragiga skogen. Det finns fler vrak av drömda skepp än jag kan bära. Det finns fyra förkolnade väggar och det farliga golvet på bottenvåningen. Det kan brista, vi går inte där. Värmen finns i källaren, till och med rinnande vatten ur kranen.

Ibland föreställer jag mig att radion fortfarande står på som den gjorde när de hittade dig. Som om den spelat genom alla dessa årstider, lampan tänd och källarfönstret uppställt för katten. Vart tog han ens vägen, den katten, när du dog? Det är ett minne som inte lagrats, det befanns mindre livsviktigt än annat just då. Kanske stryker han ännu om knuten, rör sig som ett andetag genom kruståtelsnåren. Hoppar smidigt in genom det öppna fönstret, smeker sig mot dig som en jamande viskning.