Att uppmanas prata om de känslor man känner, med någon som frågar en om orsaken till varför man beter sig och känner som man gör just nu,
känns som att iklädd fungerande dykarutrustning och nedsänkt i ett stort akvarium av glas fyllt med fiskar och diverse andra vattenlevande varelser, förväntas ta ut bitmunstycket ur munnen och under vattenytan börja berätta exakt hur tyngdlösheten, vattnets temperatur och vattentrycket etc. känns emot huden, för en därutanför i fria luften stående omtänksamt betraktande besökare som är särskilt intresserad av just detta beteende och denna känslans olika nyanser...

Att frågans uppfattande kräver ingående kunskap i läppläsning, och att svarets mottagande utanför glasväggen dessvärre endast kan framstå som ljudlösa luftbubblor ur munnen på en sakta drunknande medmänniska, brukar märkligt nog sällan bekymra den del av mänskligheten som anser att det alltid är ytterst viktigt att kunna sätta ord på alla sina känslor...

Speciellt förväntas man beskriva de känslor man känner just nu, och de frågvisa verkar heller inte förstå att det är just deras enträgna och oupphörligen analyserande frågor som gör att den begynnande desperationen efter att få möjlighet att vara tyst tillsammans tillräckligt länge så att man kan bita om luftmunstycket och andas luft igen, i motsvarande grad stiger...

Att konstruktivt hantera situationer som dessa utan att någon dör på kuppen kräver att man helt enkelt biter tag om sitt eget bitmunstycke och simmar iväg vidare ut i det okända på egen hand...

Kanhända möts man igen någon gång på lika villkor vid den övre kanten av akvariet, dit självbevarelsedriften och den egna fria viljan med jämna mellanrum leder varje dykare när de uppfattar att luften i dykartuberna behöver fyllas på, men detta kräver dessvärre samtidigt att den intresserade besökaren på egen hand behöver göra den arbetskrävande och därför också vanligtvis personligt motiverade vandringen uppför den långa trappen på utsidan av akvariet...

Endast där kan utbytet av erfarenheter om de olika orsaker som lett fram till att man känner sig som man gör just nu, ske på ett begripligt sätt...

Ty besökaren är då lika våt av svett efter den mödosamma trappvandringen upp till kanten av akvariet, som dykaren är genomblöt av känslor, och förståelsen för känslan av väta blir där ömsesidig trots att orsakerna hör hemma i olika världar...