Vi går vilse, förintar oss
i stadens sista sömnfas
blanksvart som en natthimmel
under ett stjärnlöst tyg

ur en blind symfoni
lyfter vi drömmars stumhet
skriken formade av bomull
tovor av raspigt hår

och malvafläckar, violetta sår
som om de inte vore verkliga
om du inte rör vid dem
barnens oskyddade hudar

de låter sig bäras, oförmögna
ansikten stilla som i bön
deras levande blickar, maskinen
som öppnar och sluter deras ögonlock