Archaeopteryx bär sina vingar
i den avtagande vinden, spräckligt dun
virvlande som sot
i det svarta i klänningens mönster
över kullerstenar täckta av fjädrar
du bär hennes utmärglade kropp
och hon önskar, vänta här hos mig
tills efter att det är för sent
vänta här med mig
i gränderna som kröker sig
runt fåglarnas stumma reden
låt snön landa
vit som aska