Han väcks av förskräckelse
mitt i mörka natten.
Den till synes sovande
ensamheten
har åter visat sin lömska sida.
En överlevare...en förbannad överlevare.
Den förskräckta...förskräckande.

Han hinner nästan upplösas av rädsla
men får tag i sig själv under täcket
i sista stund och kan frammana
medelst den varma handen
din kropp
ur ingenting.

Du har den omedvetna förmågan
att kunna tända eldar
i ditt egna mörker,
i hans förskräckelse.

Han låter dig suga dig fast vid roten,
låter dig rida,
bli kopplad bakifrån,
bli kysst över dina skrattande bröst,
de som älskar att bada och är fyllda
av våra gemensamma lustar.

Han låter dig bli kysst
av en brinnande tunga
som finner djup i dig
du inte visste fanns.

Han gråter samtidigt han fantiserar,
han skälver samtidigt han skapar din närhet,
han som vet han är älskad
men som själv aldrig kommit
ända fram.

Nu i en galen blandning
av rädsla och njutning
kommer han så
i sedvanliga sjok...låter det vara...som det
faller sig.

Somnar om
som ingenting.

Han har åter överlevt
det som inte finns;
men som FINNS mer än allt annat
just genom att inte finnas.

Aldrig har funnits;
men det enda som KÄNTS:
den ensamma förskräckelsens
förbarmande givmildhet.