Loggbok från Östra Medelhavet

Dag 5. Kemer, Turkiet
Hade tänkt att mitt första dagboksinlägg skulle beskriva hur vi hissade segel och tillsammans med 80 andra båtar styrde genom det turkosa vattnet mot Alanya. Istället är jag skeppslös i Kemers hamn och har 3 dagar på mig att hitta en annan båt innan hela rallyt seglar vidare.
Det krävs en ganska stor portion mod och antagligen en ännu större portion dumdristighet för att hamna i situationen jag är i nu. Att det råkar regna också är pricken över i:et, men det kan ju inte jag påverka.
Fick helt enkelt nog av skepparens förmaningar om faran med en fuktig handduk ombord och vikten av att det inte blir repor i trägolvet. Trodde först det var bara jag som hade problem med livet ombord på den båten. Men efter att ha träffat den andra besättningsmedlemmen Helen, (för övrigt världens coolaste 65-åring), som bott på båt sedan nittonhundraåttiotre och seglat med flera hundra olika skeppare, insåg jag att det inte var så jag ville minnas segling och packade helt sonika mina väskor och klev av.
Är för tillfället en tovig skeppskatt på en annan båt som ligger i hamnen.

Dag 8. Alanya, Turkiet
Man borde kanske lyssna på den där spontana och tämligen dumdristiga rösten något oftare. I skrivandets stund har jag faktiskt lämnat Kemers hamn med Strella Encore, en 54 fots fransk-amerikansk segelbåt, och befinner mig nu i Alanya. Det låter som ett dåligt skrivet Harlequin-scenario, men efter att ha känt Maxence i 2 dagar flyttade jag in i hans hytt. Så jag har alltså gått från att vara vilsen skeppskatt till att dela logi med en fransk New Yorkbo med skevt leende. Jag hade nog inte själv trott på storyn om det inte var för att jag faktiskt upplevde det hela. Dessutom skiner solen. Fast det inte har något med min dumdristighet att göra är det väldigt trevligt.
Eftersom jag endast har varit i Alanya som festande odräglig tonåring tidigare så skulle det bli intressant att se staden ur ett perspektiv där jag försöker vara vuxen. Dock hade tonåringen i mig rätt; ruiner är fortfarande föga imponerande. Mest imponerande var vår guide. Han kunde inte så mycket om ruinerna, men han talade passionerat om varenda blomma och växt vi passerade. Önskar dock det fanns en växt som botade lite av nyfikenheten hos pensionärer.
Trots att jag och Max försöker gå på två meters avstånd från varandra får jag väldigt mycket indiskreta konspiratoriska blinkningar från ungefär varannan kvinna över 50. De under 50 ger mig blickar som verkar önska mig en utdragen smärtsam död. Men jag slipper i alla fall den manliga motsvarigheten – en vänskaplig dunk i ryggen som får Heimlich Manöver att verka som en lätt beröring. Max har även lyckan att efter detta få den obligatoriska frågan ”How’s your Swedish going”. Vet ni hur frestande det är att svara ”Often, Sir”? Men det bör nog undvikas om vi inte ska kölhalas för promiskuitet.

Dag 11. Girne, Norra Cypern
Jag har funnit en av världens underbaraste platser. Hamnen vi ligger i är en viss skillnad mot Alanyas hamn som bestod av betong. Enbart. Spelar ingen roll att Helen (som har ett hus här) försöker förklara för mig hur irriterande det är att det tar 3 månader att få sin post, att det förekommer regelbundna vattenavbrott och att det finns fler ödlor i hennes trädgård än pensionärer på rallyts cocktailpartyn (och de är många). Även om hon så hade sagt att befolkningen bestod av tyskar i rosa Speedos så kunde jag inte låta bli att falla direkt för hennes by. Den är bevarad i autentisk grekisk stil, med små vita hus och en liten kyrka på toppen med blå dörrar. Just här kan det inte anas att resten av den här delen av världen är förälskad i tiovåningsbyggnader av cement.
Seglingen hit involverade mitt första nattskift, med lamporna från minst 35 andra rallybåtar avtecknade mot horisonten. En annan intressant upplevelse var när vi fick in en fiskelina i propellern. Eftersom de andra på båten är som fransmän är, och jag hade väldigt svårt att lista ut hur de skulle kunna dyka ner till propellern och samtidigt hålla cigaretten ovanför vattenytan, så utrustades istället jag med en kniv och ett par simfötter.


Dag – 17. Iskenderun, Turkiet
Det är svårt att leva upp till ryktet som promiskuösa tonåringar när det är 38 grader inne i båten och detta är svalkande jämför med temperaturen utanför. Hade faktiskt ingen aning om att minsta kroppskontakt då är ungefär lika mysigt som att stryka kläder man redan har på kroppen.
Eftersom jag inte är en självmordsbenägen pensionär eller dylikt så tillbringades våra två dagar i hamnen för det mesta utan rörelse. Ägnade mig istället åt ”Florence Nightengale-ing” åt min magsjuke vän och den oändligt ansträngande uppgiften att gå och köpa glass. I sig en intressant upplevelse i en stad totalt okänd för turism. Att kommunicera via pekningar och viftanden är rätt angenämt om man jämför med turistorternas blondslingade försäljare i tighta t-shirts som ropar ”Svenska flicka” efter en.
Seglingsetapperna från Girne var definitivt de mest händelsefyllda. Väderleksrapporten hade lovat lätta vindar hela natten, men någon gång runt 02-tiden började det blåsa så mycket att allting som låg löst föll i golvet, vilket nästan höll på att inkludera Max.

Dag 21. Istanbul, Turkiet
Hur hamnade jag här tro? Fick erbjudande om att segla med Strella Encore till Syrien, men valde istället att tillbringa 4 dagar i Istanbul med Max innan han åker hem till New York. Kanske framförallt för att han är den enda på rallyt som inte tipsar om hur man får artificiella höfter att sluta gnissla och inte minns hur St. Tropez såg ut på femtiotalet. Okej, liten överdrift kanske. En romantisk weekend i Istanbul, låg faktiskt högre på min lista just då och när jag ligger på hotellrummet, hör minaretutropen från den blå moskén och äter frukost med room service så ångrar jag inte direkt beslutet. Efter 3 heldagars turer till romerska städer och hellenistiska borgruiner börjar de flesta bara kännas som en hög stenar. Så vår plan för Istanbul är att titta på så lite sten som möjligt och äta mat som inte är turkisk.

Eftertanke
Vad jag framförallt lärt mig av denna resa är att det aldrig blir som man tänkt sig. Men oavsett om det såg riktigt mörkt ut när jag satt strandsatt i Kemer så ledde min dumdristighet till en fantastisk upplevelse. Lite för mycket pensionärer och stenar kanske, men å andra sidan fick jag segla i turkost vatten, äta franska trerätters luncher, se solnedgångar och soluppgångar, lära känna riktiga sjöbjörnar på seglingsrallyts cocktailpartyn… och sedan runda av det hela med en romantisk weekend med min franska New Yorkbo. Inte precis vad jag hade väntat mig när jag helt spontant beslöt mig för att åka ner till Turkiet och lära mig segla.