Som jag skröt om allt jag kunde suggerera fram!
Vad som helst.
Vilken känsla som helst kunde jag framkalla.
När som helst.

Men det visade sig vara helt fel när det kom till kritan.
Det blev alldeles tyst när jag skulle suggerera fram något nyss.
Tyst som i graven. Stendött.

Jag skulle kunna vara en sten vid strandkanten.
En uråldrig sten.
Sammanpressad i lager över årtusenden.

Det skulle kunna sitta en mjuk leende kvinna på mig.
I famnen skulle hon kunna hålla ett litet naket barn.

Ett pilträd över vattnet.
Dagsländor och fjärilar. Humlesurr i luften.
Någon skulle kunna nynna något.

Det skulle vara strålande solsken.
Lager på lager av ytor och runda formationer.
Reflexer och ringbildningar i vattenytan.
Gyllene snitt och den sjunde vågen.
Perfektion.

Och jag, stenen, skulle ändå inte känna någonting.
Inte ett dugg.