I mitt mörkaste sinne har jag vandrat länge,

och det är svårt att hitta rätt i mörkret,

det har många gånger bränt mina fingrar eller slagit

mitt huvud i väggen och fått mig att snubbla och falla.

Men det är bara att resa på sig och gå vidare igen, men

jag är desorienterad och rädd, för jag vet inte vart jag är på väg.

För med min ålder går det bara fortare och fortare,

det är knappt jag hinner med att leva och göra saker,

för alternativen är inte många bakom en låst celldörr,

MEN DET ÄR BRA ATT FÅ GÖRA SAKER FÖR ATT GLÖMMA TIDEN!