Jag lever, det är ett mirakel!

jag älskade livet jag hade förut

och jag är mycket obekväm med det som blivit.

Men alla vackra minnen från det jag fått uppleva förut

värmer min frusna själ nu idag, och fyller mig med hopp

om att orka ta mig tillbaks till den väg där jag valde fel

leva om med mina förutsättningar...

jag vet att jag inte kan få tillbaks tiden

men jag kan ta tillbaks livsstilen jag hade då.

Alla som jag älskar dör eller försvinner av olika anledningar,

jag står ensam kvar och tänker "ensam är inte alls stark"

ensamheten suger kraften ur mig både fysiskt och mentalt

inga leenden ingen beröring ingen form av närhet,

bara jag och den grå muren...

Visst det finns andra människor här men det är inte samma sak

som någon man känner, det är inget fel på de som är här

ja i mina ögon alltså, jag är varken sämre eller bättre själv

men ni förstår vart jag vill komma...Eller?