Jag bara är bara, varken mer eller mindre,

för jag är en liten pojke i en vuxen kropp

och jag kan lite om mycket

jag älskar livet

jag lever nu inlåst och då uppskattar jag friheten mycket mer

men samtidigt känner jag stor ångest för min dotter därute

som behöver mig som pappa och som stöd i livet

men min vilda framfart där jag var förvirrad och desorienterad,

ledde till en inlåsning som  inte var mer än rätt för jag förtjänar denna värld

som inlåst efter allt skit som jag gjort och ställt till med,

men stackars min dotter det är inte hennes fel eller val,

och hennes mor som jobbar hårt och får dra hela lasset utan mig,

men hennes nya man är en gammal vän,

han är snäll mot dem,

min dotter tycker mycket om honom,

det betyder väldigt mycket för mig.