Det sover en kropp i kärret
mellan revbenen, kol eller bärnsten
ligger hon lindad i murknat lin
en gobeläng av skärvor
och stycken av förkolnad bark
hastigt skurna till skepp
skroven förgyllda med kåda
att bära henne över tusen vatten
att bli till speglingar
i sjöns bräckliga yta

så stiger hon ur näckrosdjupen
öppnar vintergröna ögon
omsluten av den flådda marken
abborrens möra kött i kokgropens gap
doften av bruten persilja, bränt smör
och rötterna som genomkorsar jorden
som trådarna på broderiets baksida
dolda för alla utom den
som sakta, stygn för stygn
grävde fårorna och fälten