En gång i tiden vandrade jag med glädjen i mitt hjärta,

men med tiden tog hatet över och fördärvade all glädje i mitt hjärta.

Nu bär jag på glädjens alla minnen med smärta,

den plågar mig, alla skratt som ekar bort i mitt mörka sinne,

det påverkar varje känsla i min sargade kropp

jag kan inte ens gå på mitt hjärtas egen väg,

för den är uppgrävd, krossad och ligger utspridd i spillror.

Mitt hjärta kan aldrig bli helt igen

om det inte går att limma ihop det med tårar.

Ensamheten vrider ut all energi och kreativitet ur mig,

får alla färger runtomkring mig att blekna,

jag blir som ett tomt skal som bara gör det livsnödvändiga,

äta, skita, sova och så vidare...

men så möter man någon som väcker ens intresse och färgerna

återvänder sakta och man får gensvar,

då har kärlekens lek börjat, även om man kommer överrens om

att man bara skall vara bästa vänner ,

då är man hela tiden rädd att trampa över gränsen i rädsla att

förlora det man har, men så kommer första kyssen,

då är det kört...elden är tänd!