Jag älskar när du ser på mig och ler.

det gör mig alltid så varm inombords

och det är omöjligt att inte bli glad,

för innan jag mötte dig så var jag ensam

och frusen, ledsen och uppgiven långt in i min själ,

efter att ha blivit dåligt behandlad innan.

Jag blev lämnad i djup sorg med tusen frågor

och inte ett enda svar,

där satt jag kvar med fallande tårar i min ensamhet,

jag frågade: varför? men hon ville inte tala om det

för hon sa att det var gammalt,

några år av otrohet, i tystnad levde hon med mig vid sin sida,

såg mig i ögonen och sa att hon älskade bara mig.

Då när det avslöjades blev jag arg och frustrerad,

men när ilskan lade sig så kände jag mig ledsen och dum,

för att jag aldrig märkte något, hon är duktig på det hon gjorde,

Bravo! eller vad ska jag säga?