Det är känslan av att vandra runt ensam i ett gammalt övergivet hus. En atmosfär som är liksom mättad av något outtalat och hela situationen är så Stephen King att du bara väntar på att bli överrumplad av något fasansfullt. Men inget händer, det bara pågår, och det är det som långsamt bryter ner dig. Avsaknaden av att det faktiskt händer något. Att åskan bryter ut som ett fruktansvärt men förlösande faktum. Lågintensiv anspänning som bara maler på tills det övergår i utmattning eller galenskap, eller både och.