Uppdraget
Dimensionerna tycktes mötas och spänningen steg.
Jag tänkte på den Vise och den vackra Varelsen.
Hade de besökt evigheten eller hade de fått stanna där?
Den Vise hade fått många uppdrag att utföra, annorlunda än mitt.
Den vackra Varelsen hade fått sitt första, efter att ha fullgjort alla sina prövningar här på jorden. Han var nu en HUV, en högre utvecklad varelse.

Sakta gick jag neråt längs den branta stigen. Mellan det vackert gröna lövverket skymtade jag vatten som glittrade.
Där vill jag svalka mig tänkte jag.
När jag kom närmare såg jag två båtar i vackra färger som låg vid kajen, den ena hade vackert utsnidade kanter.
Med spänning steg jag upp på landgången och emot mig kom en man i Vita kläder.
-Vi går direkt till Evigheten med bara utvalda som har slutfört sitt uppdrag, sa han.
-Men jag har nyckel sa jag och tog upp den ur min ficka.
-De andra här har också fått en nyckel tidigare, du har ditt uppdrag kvar, gå till båten bredvid.
Den Vitklädde mannen vinkade och med fulla segel såg jag båten lämna viken.

Besviken över att jag ej fått följa med, vandrade jag emot den andra båten. Uppdraget, stod det på en skylt på sidan.
-Har ni någon plats kvar, ropade jag till mannen med det Vilda håret.
-Vi går om fem minuter, vill du följa med så släng hit repet där.
Jag hoppade ombord och knappt jag kommit upp på däck, så lämnade vi hamnen.
Vad hade jag gett mig in på, jag hade ju ingen aning om vart vi skulle.
-Jag vill gå av, skrek en man, jag vill inte ha något uppdrag.
Han med det Vilda håret stod där vid en pelare och ropade med hög röst,
- bara de med mod att gå vidare kan få sitt uppdrag.
Sedan gick jag runt och läste vad som stod på alla plakaten runt däcket.
Bara den som har nyckel och brevet med sig ifrån evigheten, kan få ett uppdrag stod där tydligt.
Fortfarande kvar på jorden skulle jag tilldelas ett uppdrag.
Nu såg jag andra vänta precis som jag.

Bredvid mannen med håret, fanns ett bord med många fack. Varje fack hade sin bokstav. Nu var det min tur.
-Kan du beskriva ditt uppdrag, frågade mannen?
-Nej sa jag.
-Välj nu ett fack, sa mannen. Jag valde facket med bokstaven T på.
T som i tillgivenhet, tacksamhet, trohet och kanske tur tänkte jag.
-Gå nu in i hissen där, som tar dig till ditt uppdrag, följ skylten med ett T på..
Jag tycktes komma ut nu ur båten och hissen var antagligen någon slags sluss.
-Vad skulle jag möta?
Efter att ha passerat några skyltar, fann jag en stor glasvägg med dörrar märkta med bokstäver.
Jag hade bara Tet i tankarna, för övrigt kände jag mig helt slut.
Försiktigt öppnade jag dörren märkt med ett T.
Jag steg tvekande in igenom dörren och nu förvandlades mitt T som jag hållit i och jag fick ett T skrivet på pannan i stället.

En dam i tunna, fotsida kläder kom emot mig.
-Oh, sa hon, ingen har frågat efter ett T på länge, de flesta vill träffa någon med ett K”.
-Du är välkommen, men vänta vid vattenfallet där nere, sa hon och pekade ut emot en vacker trädgård där många redan väntade.
-Du kanske känner någon där, sa hon med ett leende, jag kallar på dig när det är dags.

Här bjöds man till bords. Här serverades vad helst man ville ha. Efter att ha försett mig, gick jag sakta ner emot fallet.
Jag hade varit här en gång. Hur var det?
Jo, den Vise, som jag mött hade lyft undan dimman då som i en slöja, för att visa mig det vackra, brusande vattenfallet. Jag blev yr, var jag nu i en annan dimension?
På vägen ner fanns en bänk jag hade tänkt att sitta på.
På avstånd såg jag den vackra Varelsen som stod där och väntade.
I drömmen en gång hade jag fantiserat om att få sitta här med honom.
Så underbart, min dröm skulle bli sann.
Vi möttes och jag kände de starka banden.
-Jag ser du är på väg att få ditt uppdrag snart, varför valde du ett T, frågade han?
-Ja, det är vad jag står för, svarade jag med ett leende.
-Din styrka är ju mycket mer, varför valde du inte ett K , undrade han?
-Jag vet, men jag är inte riktigt klar än, berättade jag och våra ögon möttes. Tiden tycktes att stå still.
Till slut frågade jag,
- vad har du valt, du har ju inget märke?
- Efter att man fått sitt första uppdrag där jag arbetar, behövs inget märke. Jag har mycket att berätta för dig, sa han med låg och vacker röst.
-Kom så går vi ner till fallet.
Här i bruset berättade han allt nytt han upplevt och hade varit med om i den nya världen.
-Ska vi slå följe, frågade han mig? Ja, du kan väl säga att du ångrat dig och vill byta till ett K i stället. Jag går med dig in och väntar sedan i entrèn. Jag vet att du klarar det, skrattade han.
I upprymt tillstånd berättade jag för damen i den tunna dräkten att jag ville byta uppdrag.
-Det är mycket ovanligt, men eftersom du begär det vi värderar högst, så går jag med på det och så slipper du vänta, sa hon.
Med K märkt på pannan mötte jag Varelsen igen och nu såg jag med nya ögon.
-Fint vi ses senare, sa han.
Förbryllad tänkte jag, var den vackra Varelsen Giganten, som jag tidigare mött på jorden?
Vi som hade funnit varandra och förstått.
Efter vårt möte nu var jag förvirrad och tänkte, drömmer jag, så underbart, finns det en annan värld?
Han ville visa mig vad som ska komma, men först måste jag fullgöra mitt uppdrag.
Jag kände på pannan och där fanns fina linjer med ett K, osynligt för andra, men som en påminnelse för mig om mitt uppdrag.
Jag tog en annan stig nu i riktning emot dalen. Här tog jag in på en vägkrog.
Medan jag satt där kom en gammal man emot mig, han kallades den Gamle. I ena handen hade han många vackra band.
Han räckte mig ett gammalt kors.
-Du vill gå in i ljuset och är snart klar, här får du sista pusselbiten på din väg.
-Vi människor behöver en symbol som stöd för minnet. Jag behöver det inte längre så nu är det ditt.
Nu kände jag nyckeln bränna i min ficka som jag burit på så länge.
Jag räckte honom den och sade,
- allt gott till dig och tack, vi ses.
Hans ögon lyste upp och överlycklig tog han nyckeln som han sökt så länge.
Efter vårt möte och med korset i fickan i stället för nyckeln, kände jag mig upprymd och förväntansfull.
Jag tittade på korset och där var bokstäverna OK inristade.
Full av nyfikenhet satte jag mig ner vid vägkanten och kände på korset. Jag hade ju fått K som uppdrag, men här stod det nu OK.
Att K betydde kärlek visste jag. Men O, kunde det stå för ovillkorlig.
Ovillkorlig kärlek hade jag känt några gånger tidigare, ibland med jublande ibland med sårat hjärta.
Men för att fullgöra mitt uppdrag, måste jag förstå allt fullt ut.

En pojke sprang förbi,
-det gäller alla, det gäller alla, ropade han.
Med den ramsan ekande i öronen, hade jag äntligen hittat svaret.
Varje gång och vid varje tillfälle hädanefter behövde jag bara tumma på korset, för att komma ihåg vad livet begärde.
Det gäller alla, det gäller alla på jorden.
Efter många år, fann jag oväntat min vän den vackra Varelsen i vimlet.
-Hörde att det är dags nu, du klarade det sista, sa han och ögonen glittrade.
Det var underbart att få möta honom igen, han som givit mig riktning och kunskap om livets villkor. Mitt hjärta klappade hårdare nu och jag minns de oförglömliga stunderna. Jag var tacksam för allt han givit mig.
I sitt sällskap hade han mannen med det Vilda håret. som nu hade slutat sitt arbete på båten Uppdraget, och därefter sökte vishet.
Ah tänkte jag, nu var det dags att lämna korset vidare som jag fått.
-Vill du ta vara på det här korset, frågade jag mannen?
-Jag behöver det inte längre.
-Gärna, varmt tack, så vackert, sa mannen med det Vilda håret.
Sedan hörde jag den vackra Varelsens röst mana,
-kom jag är din guide. Då förstod jag att han var på ett nytt uppdrag.
Min text är skyddad får ej kopieras
© Bibbi Ahrnstedt