Julottan

Nu skulle det hända, någonting som vi aldrig kan glömma.
Det var en juldagsmorgon för länge sedan.
Min syster Britt och jag var lika gamla och hade fyllt 12 år. Vi skulle få uppträda med att sjunga tvåstämmig på julottan det här året.

I den lilla byn där vi bodde var vår pappa lärare och organist. Kyrkan hade ingen elektricitet och orgeltramparen Oskar fanns på plats varje gång det var gudstjänst.
Äntligen kom dagen och vi hade övat och övat, och kände oss säkra på texten, men visst var vi nervösa.
Morgon var kall, det hade snöat under natten och stora drivor låg längs vägen. Det fanns ingen belysning och vi måste ha ficklampor för att kunna se var vi gick. Våra föräldrar hade gått i förväg. Vi halvsprang, tillsammans sjungande vår kanon, ”ett barn är fött på denna dag".
Hela kyrkan var upplyst när vi kom, det var så vackert. De levande ljusen på höga stakar, fanns en vid varje bänkrad. Ljusen kastade spännande skuggor på väggarna och det såg mystiskt ut. Det fanns även många stearinljus runt orgeln, så det gick att läsa noterna.
Trappan knarrade ordentligt när vi gick upp till läktaren. Folk började strömma till och snart var hela kyrkan fylld.
Oskar började trampa bälgtramparen. Det hördes en pust och ett stön när han trampade upp luft i tillräcklig volym, så att det skulle kunna gå att spela på orgeln. Så började pappa spela och det hela var igång.
Efter predikan skulle Britt och jag sjunga.
Så var det dags.
Vi hade tagit av oss kapporna och stod där längst fram vid räcket i våra nya rutiga sidenklänningar. Pappa tog ton och vi sjöng vår kanon, acapella. Det höga taket i kyrkan fångade upp våra klara röster. Många vände sig om i bänkarna för att se på oss.
Allt gick bra och vi fick vårt beröm genom att se pappa, tyst klappa sina händer. Så var det över, och fort tog vi på oss kapporna och satte oss igen på bänken. Vi fnittrade litet och höll om varandra. Där låg en filt som vi snabbt svepte om benen.
Sedan var det pappas tur, han sjöng ”O helga natt", hans röst var så underbar.
Nu hade det blivit litet varmare av alla ljusen, med det var ju mitt i vintern, så vi frös ordentligt. Det var nog bara Oskar som hade kunnat hålla sig varm, med allt tramp han hade gjort.
Så var det över, pappa tyckte att vi skött oss bra och kramade om oss. Vi hade sjungit högt och tydligt så att alla kunde höra, tyckte han.

Utanför kyrkan stod många kvar, vi kände de flesta. De tackade och neg för prästen, och vilka duktiga döttrar kantorn har sa några, då de kom fram till pappa. Flera uttryckte sin uppskattning till oss också. Tack för sången Britt och Frida, det var härligt att höra era klara, vackra barnröster, sa någon.
Glada och nöjda travade vi hemåt hela familjen. Det hade blivit litet ljusare, så vi behövde inga ficklampor för att se. Britt och jag hoppade och dansade längs vägen av lycka.
Vi hade ju fått julklappsböcker på julfton. Jag fick Kullagulla och Britt, Skattkammarön, dem skulle läsa under resten av dagen.
Nu blir det varm choklad och saffransbröd, när vi kommer hem, skrattade mamma. Vi var alla lyckliga, och glada över att allt hade gått så bra på julottan.


Julgransfesten
Drivorna låg höga vid vägkanten och det hade kommit ännu mer snö under natten.
I kväll skulle vi få gå på julgransfest. Det kallades egentligen plundring eftersom julen var över och man tog ner alla julprydnader och klädde av och kastade ut granen.
Vi barn hade väntat på den här dagen. Man åkte till varandra på den tiden och det var alltid många där som vi kände.
Vi bodde på landet och familjen vi hade blivit bjudna till hade en stor gård rätt långt bort ifrån oss. Vi barn lekte mest i skolan, eftersom det inte gick att gå till varandra. Tre pojkar hade familjen Örström som vi skulle till och vi var också tre barn, fast flickor och i samma åldrar.
Det var bestämt att vi skulle bli hämtade den där kvällen. Vi hade sidenklänningar på oss med volang fram. Nu kommer dom hade Tora ropat, hon hade stått i evigheter och tryckt näsan emot fönsterrutan. Jag och Ebba däremot hade stått framför spegeln och gjort oss så fina vi kunde.
Det här var julens stora händelse. Två slädar med hästar förspända körde upp till vårt hus. Stora facklor satt på slädarnas sidor och det hela var som en saga tyckte vi.
Vi fick krypa ner under skinnfällarna för det var kallt. Det var väldigt spännande. Jag tyckte att det var så vackert med snön på alla träden, vissa grenar var nertyngda av snö som glänste i ljuset av facklorna.
Hästarna hade bjällror på halsens sidor som klingade så vackert. Vi satt tätt intill varandra och det var nermörkt, bara hästarna hittade nu den långa vägen hem till sin gård.
Jag hade nästan somnat där jag låg nertryckt emellan Ebba och Tora, vi tyckte att det var som i en sagovärld, allt var så trollskt. Hästarna hade stannat fast jag inte märkt något. Kusken klappade dem och de fick havre att äta. Här stod välkomnade facklor i snön utanför ingången till huset och i den öppna dörren kunde vi höra familjen skrattande som hälsade oss välkomna.
Vi hade kommit först till festen och sprang med pojkarna direkt till deras rum där de visade upp allt nytt vi inte hde sett. Kalle var med i Skytteföreningen och hade nyss vunnit ett pris. Per hade fått en symaskin och arbetade med läder. Var försiktig hade han sagt, nålarna är vassa. Hans moster hade varit sömmerska på trakten och hade lärt upp honom. Patrik samlade på tidningar om bilar och han hade massor med bilder av olika bilar på väggarna.
Nu kommer de andra ropade någon. Vi tittade ut och tre slädar efter varandra körde på upp på framsidan. Familjerna som kom kände vi och några av deras barn lekte vi med i skolan.
Under tiden vi samlades, hördes musik ifrån salongen. Här var vackert uppdukat. Ett långt bord stod i mitten av rummet där fanns alla slags godis, kakor och lussibullar. Tant Marie, värdinnan, välkomnade oss alla och bjöd oss att smaka på allt. Ni kan sitta i smårummen där finns flera småbord framsatta. Det blev kö till kaffebordet och jag tittade mig omkring. Oh, där borta finns en stor lång skänk full med frukt, nötter, russin och godis. Man såg girlander, ljus, julgran med fullt av glitter på och sedan alla julgranskaramellerna förstås. Den ena var vackrare än den andra, de hade olika färgat silkespapper några snodda med guldtrådar runt och en del hade änglamärken och tmå tomtar påklistrade i mitten.
Ta en pepparkaka sa moster Ester, som gick runt iförd julförkläde och en toppig mössa. Här finns glögg också för de vuxna, ni barn kan ta av saftbålen och sockerdrickan. Sockerdricka fick man bara på fina fester förr, det var lyx när vi var små.
Stämningen var hög och nu reste sig värden för att presentera en man, Stig, som skulle spela fiol för oss. Stig bodde i närheter på ett pensionat och han hade spelat i Hovkapellet i Stockholm när han var ung. Hans framträdande var fint, han spelade både klassiskt och så litet jullåtar. Det lät fantastiskt och alla klappade i händerna efteråt.
-Jag kan ge pianolektioner till något av era barn sa Stig, och flera föräldrar kom fram och hörde sig för om hans metoder att undervisa. Pappa pratade med Stig och beställde pianolektioner för oss.
Efteråt gick vi barn in i pojkarnas rum där vi spelade skivor och skojade. Sedan ropade någon att vi skulle dansa långdans, och alla tog i hand och sjöng, hej tomtegubbar och flickan hon går i ringen. Så dansade vi runt i alla rum till och med i köket. Efteråt var det gottebordets tur. Varsågod sa värdinnan och vi barn plockade mest till oss av allt godiset och så åt vi av tant Martas special, den fantastiska fruktsalladen. Här fanns också apelsiner och äpplen i skivor, russin, fikon och några små röda bär som vi inte hade smakat förrut.
Efter det skulle vi ha lekar, det gjorde man alltid på julgransplundringar då. En hette ryska posten sedan var det dags för fiskdam, som vi barn tyckte särskilt mycket om. Man fick stå och hålla i ett spö med ett snöre på. Snöret var slängt till andra sidan om dörren. På andra sidan stod någon och satte på små paket på snöret med en klädnypa. Klart ropade någon, dra, och så drog man till med spöet. Hade man tur så fick man något fint, det hela var så spännande. Vi skrattade så vi tjöt ibland. När de vuxna hade druckit sitt kaffe och det spelades igen, den här gången dragspelsvalser, så dansade några par runt i salen och vi barn satt och tittade på. Vi hade fantastiskt roligt. Det var vanligt att man hade bjudningar på julhelgen, och sedan var det vår tur att bjuda på fest.
Nu gick tant Maj runt och berättade att hästarna med slädar stod och väntade på oss utanför. Vi tog adjö till alla och tackade värdparet för en trevlig fest. Sedan bar det iväg hem och facklorna på slädarna flammade så vackert. På hemvägen trötta men glada hade vi somnat under den tjocka skinnfällen och våra roliga minnen dröjer kvar för alltid.