De Blå bergen
Dagen hade varit lång och solen gick nu ner bakom de Blå bergen. Där på andra sidan kallade något på mig. Min vandring framåt hade många vägskäl och efter mycket möda och mina krafter uttömts, såg jag nu bergen som tidigare varit dolda i moln. Mörkret kom och jag behövde vila. Ovanför mig gnistrade det stora vackra himlavalvet med stjärnor full i tusental. Jag låg på rygg och kände i min ficka nyckeln, den förunderliga, som jag tidigare fått och inte visste varför.
- Du har gått vidare, hade ”den Vise” sagt, och jag förstod ej än.
Jag skulle bruka mina gåvor som jag fått, att glädja andra var dess budskap. Mitt bidrag räknades, och fast litet, var det ovärderligt.
Det krävdes mod att handla och att skapa. Jag undrade var skulle nyckeln passa när jag kom fram? Skulle jag själv öppna eller ge den till någon annan?

Efter en djup sömn fann jag en vacker Varelse vid min sida.
- Du vandrat långt sa han, jag följer dig en bit på vägen.
Många dagar gick och vi talade om evigheten och nu först förstod jag att den ovillkorliga kärleken var syftet, att öva och att lära av varandra i livet.
- När du är klar och lyckats blir du åter en del av det eviga ljuset, berättade den vackra Varelsen.
Äntligen kom vi fram till foten av de Blå bergen.
-Dit ska du klättra, sa han och pekade på en platå. Följ stigen där och kom ihåg att utveckling är vad livet vill.
Han vinkade och försvann ibland de höga träden.
Var han en riktig människa tänkte jag? Han var bekant, men ändå fanns här något oförklarligt. Jag satte mig ner ett tag i gräset för att hämta andan och kände mig stärkt av mötet med den vackra Varelsen.
När jag kom fram till platån fann jag en bergvägg med många hål i.
Människor gick fram och tillbaka där. I högtalaren hördes en röst,
- hitta ditt eget hål, som passar kroppen din.
De flesta hål var trånga, jag letade och kände, - ja, här var det. Nu kom det svåra. Man skulle krypa in och åla sig uppåt, det kändes som en spiral. Det var mörkt och trångt och jag kände rädslan av att inte nå målet. Min kropp satt nästan fast i hålet och jag hade svårt att andas. Mycket sakta och med stor möda gick det framåt.
- Oh, jag såg ett ljus nu! En hand tog tag i min.
- Fint det gick ju bra, sa någon och jag lade mig helt utmattad på marken för att vila.
Här var mycket folk som kommit upp ur hålen precis som jag. Förväntansfulla stod vi nu i en klunga. En man med en vacker Väst ropade,
-ni är nästa grupp på tur, men ni får vänta tills tåget med de andra kommit tillbaka, de som besökt evigheten.
Vi såg ett tåg komma som i ett ljussken.
- Vad får man veta där sa någon?
- Jag har en nyckel, ska den passa där eller är det en symbol undrade jag? Alla hade vandrat samma väg som jag.
- Var det här slutstationen eller var det början på något nytt?
Nu kommer de tillbaka.
- Vad hade de sett och fått veta? Alla som steg av var upprymda och gick omkring i små grupper. Mannen med Västen tycktes redan känna till nästa steg. Medan vi såg på, gjorde han något med ögonen och grupperna vandrade till en platå högre upp. En signal hördes nu och det var vår tur att stiga på tåget som nu hade skiftat färg och ljuset blev till ett spektrum likt regnbågen. Bakom oss hade fler nu kommit upp ur hålen. Innan vi fattat något så var vi redan framme.
- Avstigning, ropade någon och vi kände oss dragna till en sorts inhägnad vacker plattform. Efter att ha tagit plats där, så kändes det för mig som att vara i transit. En obeskrivlig känsla kom över mig, jag var som i ett strålande, underbart varmt ljus.
Här ville jag stanna för evigt. Känslan jag fick var oändligt mycket större än kärleken jag kände till. Här var jag älskad, jag min lilla del, gick upp i helheten. Vi fick för en kort stund känna på vårt ursprung.
Det var härifrån vi kom och hit vi sedan skulle återvända.
Fem av oss fick bli kvar i ljuset. Varför så underligt? Klockan klingade vackert och vi manades att åter stiga på tåget. Innan vi klev på fick vi var sitt kuvert med vårt namn textat i guldskrift. Med bultande hjärta öppnade jag mitt kuvert och läste orden.
- Vi behöver dig på jorden som lärare, och som modell för vad vi har i sikte för mänskligheten.
Alla hade fått sitt budskap och vissa av oss slog nu följe. Min väg tillbaka kändes lättare. Jag hade fått svar på många av mina frågor, och var klokare än på länge. Jag var nästan upprymd.
Jag stannade till vid en bäck i skogen för att bada. Mina kläder behövde också bli sköljda ifrån dammet efter att jag krupit igenom hålet. Tänk vilka upplevelser jag varit med om.
Innan jag sköljde kläderna ramlade nyckeln ur min ficka.
- Javisst, där är den ju.
När jag satt ren och nöjd vid vattenbrynet, kom ”den Vise” vandrande på stigen.
- Det var länge sedan sa han, hur har du haft det?
- Jo tack jag har nu mycket att berätta.
Vi satte oss ner i gräset och han öppnade sitt knyte och bredde där ut allt han hade med sig.
- Jag visste att vi skulle ses, så jag tog med en måltid vi kan dela.
Nu under muntert samtal, medan vi åt och skålade, berättade jag för honom om allt sällsamt som jag upplevt på min färd.
- Nå, passade nyckel sa han och plirade med ögonen?
- Kan du förstå varför du fick den?
- Jag har funderat mycket på det och till sist förstod jag att den var till evighetens dörr.
- Nyckeln är din, men när du träffar någon som har nått så långt som du, ge bort den då med glädje, och du har blivit en som jag. ”Den Vise” packade så ihop och tog farväl.
Min text är skyddad får ej kopieras
© Bibbi Ahrnstedt