Allt för många dikter har ingenstans att bo
för en del är det verkligen så illa
att de kommer aldrig ens till ro...

Utan hamnar i papperskorgen
den för dikter den allra största sorgen...
Ligga där bland halvskrivna-,
överskrivna- och söderrivna blad
det gör ju inte någon dikt alls glad...

Vara i så´n misär
där dikter av värre sort finns
som inte ens sin egen ordkost minns...
Eller matats med fel rim
då är inte lätt att få
sin ordhjärna i gott trim...

Dikten vill känna närhet, rara starka ord,
lyssna på skrivarens röst igen
inte bara få känna foten av den
eller av tå´n med en spark bort till vrån
utan få några värmande ord till tröst...

Få diktaren att börja om, få lust,
ja ta dikten sin åter till sitt bröst!!!