Jag går på stranden, och fotspår i sanden följer mig,

men vattnetsköljeroch tar bort fotspåren lite i taget,

som ett par sårade känslor med tiden,

även om ärren sitter djupt, de måste man bearbeta eller fly från

medans hjärtat pumpar smärta från bilden av henne

som lever kvar inom mig, hennes vackra skratt ekar bort i mitt minne,

ty nu är det mer tortyr än musik i mina öron.