Jag saknar dig och det är tungt att leva på grund av det,

mitt liv har inte varit lätt eller någon vacker saga att berätta om,

livet har gjort mig olycklig och full av ånger,

jag har vandrat länge i mentalt mörker och jag är frusen

ensamheten gör mig ledsen.

Jag saknar din kärlek och beröring, eller när du ömt kysser mig

jag är så hungrig och utsvulten på kärlek,

jag borde aldrig ha släppt taget när jag hade den,

men det gjorde jag så nu finns du bara i mitt hjärta och mina tankar.

Vi gick in i olika faser i vår relation,

först kom nyförälskelsen den var så underbar, ett livsparty för två

fyllt av kärlek och skratt,

sedan kom den grå vardagen och allvaret kom fram, vi fick

meningsskiljaktligheter och började höja rösten, gräla om rätt och fel

ingen av oss ville ge upp så avståndstagandet började växa mellan oss

sakta utan att vi lade märke till det, för vi var så upptagna med annat,

allt blev bara ett långt farväl, och när det sen tog slut var vi så arga

på varandra...

men ilskan försvann med tiden och då började ånger och

saknad komma fram, det gör ont när man inser sina misstag

då när det redan är försent

allt det vi bråkade om då var så viktigt för oss just där och vid den tidpunkten

men nu betyder det inte ett skit!