Jag lever i ensamhet långt från mina vänner, eller så kallade vänner

egentligen så är jag väl inte "ensam" för vi är 14 stycken på min avdelning.

Men när de skrattar så förstår jag inte varför men jag skrattar ändå med dem,

vi har inte samma värderingar eller verklighetsuppfattning,

alla går runt och kallar varandra "bror", vi har så skilda sätt, dom är

främlingar för mig, jag känner dem inte och vet inte vilka de är, och de känner

inte mig, och så ska det vara!

När man lever i denna ensamhet och har varit där ett tag,  så är man frusen

och hungrig på närhet och beröring, någon att hålla om, busa och prata med ,

eller bara sitta där och njuta av varandras närvaro.

Bara att få känna doften av henne är så vackert, för när förälskelsen och passionen

har lagt sig och meningsskiljaktligheterna visar sig och eskalerar,

då avståndet sakta ökar mellan oss och det blir bara ett långsamt farväl,

då ser man inte längre det rätta värdet, det gör man först när allt är borta,

när man sitter där ensam full av ånger, när vreden har lagt sig!