Jag blir hysterisk bara jag råkar se minsta sak som kan på något sett på minner mig om dig. Hur ska jag beskriva med tystnad att kärleken jag känner inte betyder något. Jag vågar inte höra av mig för att säga det jag vill. Hur kan ordet älska vara värt något. För hur äkta vi än tror det är, när varken du eller jag kan ta tag i det som båda vill. Jag vågar inte ta tag för det räcker inte till medans du säger att det skulle vara mycket bättre om du inte var så nervös. Men hur ska jag kunna lita på dig när allt jag får är ord utan en tanke bakom.

Vi bara står där lika osynliga som något som täcker hela synfältet.Hur ska jag veta att det är dig jag ser och inte bara himelen som en står blå hinna som finns ovan mig. Ibland dold av moln, är det så du är för mig? Överallt men osynlig? Men hur ska jag kunna beskriva med tystnad att det jag känner inte betyder någonting, för det var så du och jag sa. Ingent som kan klara sig för vi kan inte se det som är framför oss, ensamheten. Att vi inte kan förstå att ordet älska är det enda som är äkta av dig och mig,
men aldrig till varandra