Ängsgräs som rasslar i vinden, tunna fjolårsstänglar. Fölmat. Varför skriver jag om kruståtel, varför är den så viktig? Åkermarken runt pappas stuga, det igenväxta fältet. Det finns år som skriver en människa. Det finns stunder. Ängsgräs, vinden som kammar det yvigt. Fingrarna genom håret på ett fjolårsblont barn. Surrandet av citronfjärilsblont älggräs.

Slänten ner mot ingenting, platsen dit vi aldrig gick, bäckens inflöde till sjön. Det lermjuka vattnet, flottens tunga skvalpande, de simmande barnen. Bottendyn som griper efter hudsvala fötter, som en kalvmun efter en hand. Stranden omgiven av sly och aspar, backen upp mot främlingars hus.

Buketter av ängsgräs, kruståtel och vitgröe. Snubbeltuvorna under springlätta fötter, vattenfyllda traktorspår som ljumma badkar i den leriga sommaren. Solfylld hud, hallonrispor. Nässelnätter, junigrå skymningar. Jag ska berätta för dig om dagarna hopflutna i sjön, ängarna mot våra sommarskrämda kroppar.