37, 2 grader

och jag andas tungt vid din sida
det här är smärtgränsen
och det är min utsträckta hand mot din
när jag kommer tillbaka

Nära
igen
jag vet
jag skulle hålla mig borta

men det är 37,2 grader
och det är gränsen för
när jag tänker klart
och du har aldrig varit
någon klarhet för mig

37,2 grader och hettan
bäddar om oss
det är ett öppet fönster men
det finns ingen väg ut
och det är armar som håller mig

Och jag pratar i 180
och säger att bara barn
och fyllon säger sanningen
och att vinet som skulle svalka
gör att jag rusar fram
för det finns inget stopp

och du känns


och jag förbannar dig
och dina blickar som
sköljer över mig

för det var aldrig meningen att
jag skulle känna

igen