Jag har inga drömmar eller visioner längre,

inga framtidsplaner,

jag har nog aldrig haft det i hela mitt liv,

på morgonen öppnar jag mina ögon och lever för dagen

det får bli som det blir,

och det har väl blivit som det är nu...

jag sitter inlåst från allt och alla som jag brydde mig om,

men nu är alla borta och jag är bortglömd,

jag är tom känner ingenting  alls längre

all sorg och smärta blir så tungt att bära,

jag vet inte om det är medicinerna eller om jag bara är

avtrubbad av allt jag gått igenom,

jag är likgiltig inför nästan inför allt,

men bara nästan, för jag har en dotter som håller

glöden inom mig vid liv, hon äger mig totalt

allt som jag har, äger och bär på är hennes.

Jag har inte träffat henne på sju månader,

men om tre dagar händer det...

jag ska få åka och träffa henne...Äntligen.