Minnet av barndomens ensamma dagar kommer tillbaka.
Långa som en evighet på en solbelyst backe där molnskuggor ljudlöst gled fram i gräset.
Tysta som vinden i min perfekta hörsel, detaljrika i mitt perfekta synfält.
Ensamheten min vän.
Lusten att närma mig andra människor, där jag, fyraårig, klättrade på grinden mot vägen, ensamheten och vinden i ryggen, väntade på något, någon, att se mig, stanna upp en stund, tala till mig. Så förflöt dagarna i min barndom.

Nu söker jag efter den grund som lades då. Den håller att stå på idag. Sjuttiotvå år senare.
Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli.
Det var så mycket luft omkring mig. När barnet växer omgivet av tom luft lär barnet sig var de egna gränserna går - av självbevarelsedrift, för att inte suddas ut. Och för att inte falla omkull där inget stöd finns.
Det är livsviktigt att söka sig tillbaka till grunden.