Jag står här redo att födas på nytt till en ny kärlek,

det är dags nu för jag känner mig så ensam och ledsen,

frusen och kall, jag behöver någon som kan "få igång mig"

behöver känna värme i mig igen, ha någon vid min sida

som kan hålla om mig ochstryka bort mina tårar som sakta rinner

ner för mina kinder likt regnen på utsidan av mitt fönster.

Ensamheten är tung, inget händer, ingen att prata om saknad  med,

eller kunna planera något roligt med någon som jag får älska,

någon som fyller mitt mörka sinne med ljus och färger,

någon som tar fram min lust att leva, lyfter upp mig ur min grop,

där jag står och trampar i mörkret...

eller kan det vara så att vår Herre inte tycker jag är redo än,

eller är det straffet för mina synder?

Jag vet inte för själv känner jag mig redo nu,

jag vill hem till mig själv igen, och bli den jag var förut.