Skriv sönder de andra dikterna
skriv tills sorgen
kalhyggesvit väller ur snitten
och pappersytan drar ihop sig
som över en tändstickslåga
skriv till hägn
skriv dimman, blind och utan uppsåt
men utan att se / en dimma, det är ändå
det skarpaste, vackraste
det är knivbladet i stubbåkern, det nyss blottade köttet
fotsulornas oskadda hud
skriv om
oss
tills vi inte vet vad vi betyder
vi behöver inte
någonting
ur källans berusande köld
dekonstruera såret
till kanter, öppning, suturer
det finns för många sår i dikten
det här är inte den första
var inte det första ordet
oläsbart
i fuktig kartong och honung
ljust sekret
ett fruktkött som brister i munnen
som brister / i allt
stycken av fermenterade växtdelar
är vi nästan fria nu, är vi språng
barndom / egendom -liga
brygger vi parfymer av hö och nässlor
matar kalven bakom skranket. Hungerropen
ur gropen som vi grävt, utan uppmaningar
om någon skulle behöva
begravas
jag skriver inte det här i onödan
jag är ett djur med ryggrad och behövelse
syrliga bär och kött och flödande blast
gårdens fyrkant täckt av dis
ur rabarberns ångande skuggor
där vi styckar orden som en mask
till fraktaler, spade, utbrott
ur landets robusta lystnad
dess önskan att ta i famn, att trösta otillbörligt
den ovälkomna lyckan / över / att / allt / är