Jag sörjer alla de stunder där tröttheten ätit upp mig inifrån och tvingat ner mig i dvala. Där dagar blir till veckor och snart är det ett halvår, nej det var nog fyra år sedan sist, jag kände igen min kropp och hade ork. Jag minns planerade fredagskvällar med vänner där ångesten blivit min sista bromskloss som tvingat viljan som sagt ja, att ändra sig och säga nej. Jag känner skulden,skammen,rädslan och avunden för alla upplevelser där jag skulle varit med, men som nu endast blir återberättade minnesfragment från glada vänner. I mitt huvud fantiserar jag om era klingande skratt, och jag ser hur ni glider längre och längre ifrån mig. Hopkrupen med ansiktet mot en våt kudde hatar jag min oförmåga när jag räds mina livsförluster, och jag önskar inget hellre än att andas i takt för en stund. Drömlikt ser jag neddragna axlar och hör ett nästan bortglömt nygammalt fnitter och ett hjärta som hoppar till av, förhoppning, och inte panik. Det var så länge sedan nu, och minnet är nästan suddigt i konturerna. Som ett avskavt fotografi i en äldre persons plånbok håller jag hårt i minnet av helheten. Och ikväll kramar jag om hoppet hårt med hopknutna nävar, för jag sörjer tröttheten ikväll, och jag längtar tills den dag då jag och orken går hand i hand igen. För då, då ska vi ta ett nytt fotografi.