Utanför mitt fönster vid havet där jag bor finns en liten fridlyst ö. Hit kommer fåglar i hundratal varje vår. Det är måsar.
Tidig i april kommer tre och cirklar runt för att se och undersöka om det är dags att häcka. En annan dag kommer fler förbi, men det är för kallt på det stora berget. Några sätter sig två och två i vattnet ibland emot kvällen, det ser ut som de funnit varandra.
Nu i maj kommer allt fler, vilken syn att se dem sväva där på sina silvervita vingar. Ibland är det fritt fall ner till ytan för att fånga en fisk. Men än är det inte dags.
Så här är det varje vår och det är både spännande och vackert.

Till sist kommer måsar nu i hundratal. De har bestämt sig och det blir väldigt trångt på ön. Man hör ett kraxande och skrik, det är ett fasligt liv hela tiden. Inte förrän honan ligger och ruvar blir det litet lugnare. Hon ruvar sina ägg i flera veckor. Båda föräldrarna passar och matar ungarna i en månad tills det är dags för dem att kunna flyga.

Hela sommaren finns de här utanför mitt fönster, de är mina kära vänner. De är lufthavets mästare.
Först i augusti blir det dags att så smått ge sig av. Det börjar med att man ser ensamma fåglar sväva högt uppe i skyn. De skriker övergivet, ”gli-ugli-u” och man undrar varför. Det blir stor dramatik. Helt plötsligt kommer två måsar i hög fart jagande den ensamma ungen. Det är föräldrarnas sätt att ge dem ett eget liv. Detta händer gång på gång med de ensamma skrikande fåglarna och är en fascinerande syn.
Man undrar om de unga måsarna kommer ihåg sin födelseplats och återkommer. Till sist har alla fåglarna gett sig av för året till andra platser på jorden.


© Bibbi Ahrnstedt