Jag lämnade estraden
utan större ovationer
bara tystnadens gäst
såg mig trampa vatten
maskrosen blommade
och skogsliljekonvaljen
fiolerna var nerpackade
under kistlocket av ek

Jag såg din röda kappa
på min väg över bron
den stenlagda trappan
fick fötterna att domna
bisvärmen i apelträdet
påminde mig om hemma
att ta farväl av gårdagen
är det svåraste som finns

Gick förbi neonskylten
den lyste inte som förut
ett gnissel i maskineriet
på lokförarens bakgård
hörde dånet från varvet
som vindpinade siluetter
jag kände doften av död
från min strukna kostym

Jag nådde nästan piren
när kråkorna kraxade
spadtagen tog metallen
förankringen till jorden
hörde organistens rop
det finns inget crescendo
bara en ny morgondag
och ett fragment av ljus

(Copyright © ULJO)