Nästan som en regnbåge förbinder brovalvet Brommalandet med staden. Vid själva fästet är vår mötesplats. När det regnat luktar det rå betong och asfalt, det doftar stad. Ljudet från tunnelbanan och alla bilar skapar en välstämd ljudkuliss. Sammantaget inte så vackert, men väl i balans.

Ljudet, dofterna, atmosfären och avsaknad av vuxna bildar en något märklig fristad. Lite ödslig och skitig men vi trivdes här.

Det var här vi höll till. Ett par gamla bilsäten var det vi hade att sitta på. Här fick vi vara helt ifred. Vi rökte och drack öl men framförallt så pratade vi om allt vad vi skulle göra, men som sen sällan blev av.

Åren har gått och jag sitter här och minns. Funderar, att slippa den där kloka och förståndiga vuxenvärlden lever nog kvar även för de som är unga idag.