Klockan slår

Ur den mörkaste vrån kryper spöket fram på sina bara knän, om han nu haft några. Timmen är inne, någon skall möta sig själv i midnattens spegel, något ur drömmarna om Den Andre skall viska orden ingen vill höra, viska med läppar som borde hållas förseglade. "Jag älskar dig", orden som förvandlar men som borde följas av en ritt bort i natten på en vit häst med tyglarna tryggt i Den Andres händer, en ritt mot en blomsteräng under månen, mot en natt nära, tillsammans. Borde, borde - när klockan slår och jaget vaknar till rummet där allt är som det alltid är också när skuggorna lever borde allt vara annorlunda. Kliv fram och över tröskeln, du som är den som saknar namn men viskar andras. Förvandlas från den gast du kanske är till en människa med blod och ben och mjuka händer, ta i mig, bär mig upp från vardagsnätternas ständiga ostörda vila, för mig dit du vill, dit du vet att jag alltid längtat trots att ingenting någonsin blir sagt och trots att jag låser tankarna och slänger nyckeln. Du vet vem jag är, du vet att ingenting är värt något utan hemligheterna som väntar på att ändå öppnas.

Klockan är från andra tider, från ett land på andra sidan det stora havets svalg. Pendeln slår och håller husets väggar på plats, stämmer jagets hjärta till slag i samma takt. Detta är ett rum där inköpslistorna finns ristade på blomtapeten och där jaget kan deras böner utantill: du skall inga andra gudar hava utan Coops chark om fredagarna, du skall icke hava lust till din nästas fruktbröd, du skall icke stjäla, inte ens en parkeringsplats i rusningstid: reglerna är gyllene och glänser där med bokstäver i frakturstil bakom Carl Larssontavlorna och brodyren från pinans timmar i skolans slöjdsalar. Också när mörkret råder och jaget ändå vaknat, för att någon viskat orden som är förbjudna, också då lever normalitetens partitur. Det finns ingen häst utanför fönstret, ingen ryttare med rosor i sin hand som sjunger som en koltrast och doftar hav och tång och rökelse från Östern, inget jag som ändå går mot fönstret för att verkligen se efter, verkligen ta språnget ut mot vardagsnätternas eviga besvikelse över längtans ständiga dimmor, på väg bortåt mot andra hus, andra dalar, andra jag med blod och lust till något annat. Som vågar de få stegen mot landet där nattens lagar råder, som vågar inse att allting en dag, en natt, kan vara annorlunda.

Klockan slår och midnatten är inne.