Vattnet var blått och den vackra stranden låg öde nu. Jag tittade ner igenom springorna på bryggan och såg skräddare hoppa på det ytspända vattnet.
Ikväll skulle vi träffas ett gäng och spela jazz. Vi var ett band på fem stycken, mest blåsare och en pianist. Vi höll till i en stor gallerilokal på kvällarna som en av oss hade fått låna utan kostnad. Vi fikade och småpratade i pausen och gick igenom olika låtar vi skulle spela.
-Jag känner en sångerska som vill vara med, sa pianisten.
Vi bestämde att bjuda in henne. Gången därpå kom Viola, tillsammans med pianisten. Vi tog i hand och presenterade oss.
Viola hade svart långt hår och en chockrosa blus. Det riktigt skar i ögonen. Hon hade kopierat noter till oss alla och föreslog en av låtarna.
-Jag vill sjunga den här i Ess-dur och ett rätt långsamt tempo, sa Viola och fibblade med mikrofonen.
-Nej, inte Ess dur sa någon, så svårt.
Vi hade dålig belysning och några gnällde över att det var svårt att se noterna.
-Vi drar upp dimmern sa flöjtisten. Sedan spelade pianisten ett varv med Viola medan vi lyssnade. Vi försökte att hänga med och någon kom in med ett solo när det blev dags.
-Vad tyckte ni om låten sa Viola när vi spelat klart?
-Jovars tyckte klarinettisten, men den är inte riktigt i min smak. Kan vi ta ”Strangers in the night” kan du den, föreslog han?
Viola sken upp.
-Ja, skrattade hon, den är fantastisk.
Så höll vi på på kvällarna, men det blev mycket vokalt. Viola dominerade hela tiden som sångerskor ofta vill göra, men vi gillade henne. Tillsammans hade vi alla väldigt roligt.
Senare på hösten då vi startade vår grupp igen, kom Viola in med något putande mage. Hon hade under en resa på senvåren träffat en underbar tysk man. De bodde på skilda håll, för det var svårt att få ihop det. Han var dirigent i en tysk Symfoniorkester och hade fullt upp där.
-När barnet är fött kanske jag åker ner för att bo där, vi får väl se sa Viola och såg sorgsen ut. Fram i november då Viola hade varit borta flera gånger, hörde vi att hon inte mådde så bra. Hon var deprimerad och hade till sist fått vård på en klinik i stan.
Nästa vår kom och vi träffades igen gänget efter juluppehållet. Jag minns den där gången tydligt. Pianisten kom in och storgrät. Han berättade att Viola hade tagit sitt liv innan hon födde barnet. Vi i gruppen ställde in spelningen den kvällen och tände ljus vid fikat. Nästa gång bandet träffades spelade vi bara Violas låtar för att hedra henne. Några av oss gick på hennes begravning. En stor skara hade kommit till den lilla vackra kyrkan ute på Värmdö. Flöjtisten, som hade varit ute ett par gånger med Viola privat, spelade ett passande solostycke. Vid kaffet hälsade vi på föräldrarna, och när vi satte oss vid bordet hamnade vi bredvid en barndomskamrat till Viola. Han berättade att hon hade haft dålig kontakt med sin familj och att de inte hade velat förstå hennes livssituation. Hon hade varit väldigt ensam sista tiden och då de träffades hade hon frågat ut honom om hur man klarade relationer. Hon hade velat att de skulle ha umgåtts mer, men han hade tyckt att de hade kommit för nära varandra. Eftersom han bodde med sin mor blev det ohållbart. Nu efteråt undrade han om han hade kunnat bidra med något som gjort saken bättre. Efter att vi hade lagt ner några blommor på Violas grav åkte vi sorgsna hem med bussen. Alla mindes hennes glada skratt och hennes favoritlåtar.
Vi satt och undrade hur den tyske dirigenten skulle ha känt sig, han som inte varit där. Hade han fått veta? Det var ju också hans barn som Viola hade tagit livet av.
Efter en vår med mycket spelande, satt jag nu igen ute på bryggan på landet. Där såg jag åter de små skräddarna hoppa så säkert på vattnet. Min önskan var att ”tänk om vi människor också kunde ha den här förmågan att navigera igenom livet”.


© Bibbi Ahrnstedt