"Vänta!" ropade jag. "Vänta!"
Men pojken där framför mig stannade inte upp utan fortsatte med oförminskad fart.
"Men, hör du inte! Jag orkar inte längre hålla ditt tempo. Jag är för gammal. Det gör ont i mina knän och höfter. Du måste låta mig vila, käre pojk".
Nu slutade Pojken-i-mig, han där framme, att raska på. Han stannade upp. Vände sig om. Såg på mig - som inte längre var ung.
Efter en lite stund sa han:
"Jag tror att jag förstår nu. Jag ser det på dig. Jag är kanske inte så ung själv längre. Kom! Ta min hand. Nu går vi tillsammans!"

Och jag tog pojkens hand. Och vi fortsatte sisa vid sida.
Tillssammans.