Mina armar skimrar i blått,
mörkblått, djupblått, avgrundsblått.
Jag speglar mig i det blå en stund,
i hatet som reflekteras där.
Hatet av ett levande ting.

Jag har krupit in i mitt skal...
och vill inte längre komma ut.
Tiden har vridits tillbaka.
Både början och slut.

Förvriden av mörker,
deformationen av en person,
jag vill kliva av,
vid livets slutstation.