Korpen tittar. Den sitter på en gren, snett ovanför. Hon sitter på en bänk, ett sorgligt exemplar nedklottrat med kuk och ring så knullar vi. Hon reser sig upp för att komma undan tanken på trädet som varit, som blivit, som nu bara är. Förminskat, förnedrat, trasigt.

Den ser rakt in i henne, ut ur sig. Svarta ögon som glimmar av någonting mer. Betraktarens ögon. I betraktarens öga. Lyckan... Sanningen... Nej, skönhet. Skönhet ligger i betraktarens öga. Ja, där är det. Hon håller fast vid det, möter korpens blick och nickar kort. En bugning med nacken, knappt skönjbar men trots allt där. Korpen gör samma sak. Eller också inbillar hon sig. Den sista bussen är alltid sen och hon har alltid tid att vänta.

Korpen landar på gatan femtio meter till vänster om henne. Eller kanske trettio, hon har aldrig varit bra på att uppskatta avstånd. Den tittar fortfarande på henne, uppfordrande. Står alldeles stilla, sådär som korpar aldrig gör. Hon tittar tillbaka. Den lägger huvudet på sned, blinkar tre gånger. Hon gör samma sak och försvinner.

Försvinner in i hur de brukar gå. Ut i natten. Ingenstans och överallt. I täta led och glesa rader, marscherande och vinglande. Tillsammans och ensamma - fulla och nyktra. Till dansgolv och basslingor under strålkastarljus.

Och försvinner in i mjuka mattor av barr och blad, mossa och sten. Eller bara gräs där en myra klamrar sig fast och livet avgörs. En utsträckt äng, en hand som lockar. Fingerört som böjer sig inåt, vinden som en kärleksfull smekning i nacken. Någon att dansa tryckare med.

Solen när den faller som honung över marken, fler nyanser av gult än vad som rimligen kan existera. Lysrören som tänds när klubben stängs.

Och soluppgång eller solnedgång, nattens eller dagens början. Omöjligt att avgöra vid just den där tidpunkten. Tiden för älvdans, nakenbad eller walk of shame. Med klackarna i handen eller sju sorters blommor och gärdsgårdar att erövra.

Skymning eller gryning. Tiden för henne. Och honom. Tiden tillsammans, när hjärtslag fladdrar på sköra vingar och fötter trampar takten. När smekningar blir evighetslånga och alla löften är storslagna. Viktiga. Livsavgörande.

Mellan träden, bokar eller böcker, prasslande löv och vitsippsbuketter. Skugga och ljus om vartannat, magi i varje vrå. Stillsamhet. Perfektion. Eller täta blandskogar med rotvältor och snår där tryggheten ibland rispas av vassa törnen.

Men återhämtar sig.

Alltid.

Och alltid närvarande, alltid där... Havet. Klippor och stränder, tångruskor och förlorade skatter som spolats upp på land. Flaskpost, mirakel och fisklukt. Vågor och starka vindar att gunga med i, eller bara det stillsamma kluckandet. Spegelblankt, solen som spiller ut sina färger över horisonten. Månen som agerar gatlykta och stjärnorna som kompass. Allt eller inget - simma eller dö.

Invirad i filtar när dagen kommer, en sovsäck i ett tält täckt av dagg. Berguvens rop. Vingslag i natten.

Skriker åt ekot att hålla sig borta från gatorna. Vet inte mer. Ser inte mer. Träder fram på andra sidan och bara är.

Korpen blänger definitivt på henne nu. Den öppnar näbben och orden blir till en rörelse i hennes inre. En hes röst, trött och uppmanande.

"Du borde lämna asfalten bakom dig. Den sista bussen är alltid sen."

Eller också inbillar hon sig.