Det regnade. Fönstret hade fått imma på insidan. Jag tryckte pekfingret emot rutan och skrev Nora.
Hon hade synts i mängden på konstkursen. Med sina färgglada kläder, fylliga läppar och sitt röda hår litet fräckt uppsatt på ena sidan hade hon dragit uppmärksamheten till sig. Jag hade blivit betagen. Andra lördagen på kursen på Nationalmuseet hade jag tagit en klappstol för att sätta mig. Vilken lyckträff att jag hamnade bredvid Nora. Hon hade börjat prata först och presenterat sig som Nora. Robert hade jag svarat.
Hon hade frågat om jag gillar impressionisterna. Mest Matisse sa jag.
Vår vänskap hade börjat då den kvällen.
Nora var glad och obekymrad och hade lätt till skratt. Hon berättade att hon efter Handelshögskolan startat egen bokföringsfirma. Jag var reklamtecknare med extraknäck som teckningslärare, Vi var båda i fyrtioårsåldern. Nora hade med förtjusning tittat extra på min färgglada skjorta.
Efter att ha träffats några fler gånger bestämde vi att gå ut och äta en kväll. Nora hade tagit upp en lapp ur väskan och visat mig att ett galleri var till salu. Vi hade spånat om att hyra det om det gick. Så hade hon frågat om jag skulle vara intresserad av att överta det tillsammans med mig. Det kom plötsligt, det var jag inte beredd på, ska fundera var mitt svar då. Hur skulle vi kunna lägga upp allt? Det här innebar ju att vi fick planera i detalj för att få det att fungera.
Vi var eld och lågor och hade båda två drömt om något liknande Det kändes oemotståndligt, spännande och roligt. För att möjliggöra det hela skulle vi få dela på arbetet. Nora med egen firma skulle ta veckodagarna och jag helgerna. Mitt arbete måste jag ju behålla.
Jag hade ringt Nora på kvällen och berättat att jag tyckte att det här med galleriet verkade urkul. Sedan hade jag frågat om hon kunde komma hem till mig kvällen därpå så vi kunde prata ihop oss.
”Ja visst, jag kan”, hade hon svarat.
”Du hittar lätt min adress, Hantverkargatan 32, det står Hjort på dörren. Kan du klockan sju?”
”Strålande, kommer”, hade jag hört i andra ändan.

Efter julen övertog vi galleriet tillsammans. Överlåtelsen betalade vi med mina besparingar och Noras arvpengar som insats. Vi öppnade med en akvarellutställning. Det blev möten med många skickliga konstnärer och arbetet var givande. Nora och jag trivdes med varandra. Vi var bara arbetskamrater än så länge. Vi fick snurr på det hela efter ett tag.

Med en astrofysisk tidning i handen skyndade hon sig tillbaka till galleriet.
”Titta”, ropade Nora andfådd när hon sprang in uppför trappan.
”Här är vår chans äntligen.”
”Annonsen här menar du?” sa jag.
Min och Noras dröm hade gått i uppfyllelse. Så läste vi tillsammans. Kom till Schweiz på en workshop i sommar. Det lät mycket lockande.
”Du Robert, vi går ut på deras hemsida och tittar.”
”Vad tror du ska vi anmäla oss?” sa Nora.
Efter att ha fått alla detaljer på hemsidan begärde vi ett ansökningsformulär med uppgifter om kursplanen. Fint att de ordnar en samlingsplats för rymdkonstnärer tyckte vi.
”Kommer du ihåg det var han vi träffade på Rymdexpon i Stockholm som var kursledare?” sa Nora.
Vi tyckte han Ulrik, var litet udda.
”Ja, han ja med de gula byxorna!”

Det var så här det började. Vi åkte till workshopen efter att ha blivit antagna. Tiden passade så bra eftersom det var sommaruppehåll för utställningar på Vikan, som vi döpt galleriet till.
Vi kom till kursen i Schweiz på utsatt dag. Till att börja med fick vi presentera oss och våra egna arbeten. Bilder, original och en beskrivning ingick. Nora och jag hade diabilder med oss som vi visade i projektor. Hon hade uttryckt sitt konstverk med symboler.
Våra grupparbeten var svåra. Många olika nationaliteter deltog. Vi var ett tjugotal.
Sista dagen åkte vi med linbana upp till en snöklädd plats i Alperna. Här skulle vi göra grupparbeten igen. Fingrarna blev stela och det var kallt att måla.
Ulrik berättade när vi tog farväl av alla innan kursens slut, att det hade utlysts en tävling vi kunde få delta i. Informationen skulle finnas på hemsidan www.astrofysik.
Med ”Fred” som tema ville man ha en bild i rymdmiljö i valfritt medium. Första pris skulle bli en resa till okänd ort. De vinnande bilderna skulle skickas upp till astronauter på rymdstationen Mir.
Under workshopen hade vi skapat flera nya intressanta kontakter och fått vänner bl.a. en astronom ifrån Hawaji.
Omtumlade men nöjda med vår veckolånga kurs, hade vi fått andra vyer.
Vid hemkomsten försökte vi smälta alla nya intryck och resonerade fram och tillbaka om vi skulle delta eller inte i den utlysta tävlingen. Alla mått, format och målartekniker fanns beskrivna på workshopens hemsida. Vi studerade dem noga.
”Du Nora vad tror du om oljeteknik?”
”Jag tänker pröva något nytt. En låda med airbrushfärger låg oanvända hemma. Det är ju bara att testa.”
När det var sommaruppehåll för utställningar, stängde jag in mig på galleriet en hel helg. Soffa fanns i köket där jag kunde sova över och i affären på hörnet hade jag handlat mat så det räckte. Jag ville arbeta ostörd ända tills jag var klar. Med akvarellpapper och olika målargrejor skulle jag försöka att prestera något extra spännande. På ett stort uppfällt bord där jag kunde breda ut mig började min ide ta form.
Vi hade fått ämnet ”Fred” och jag hade ett bra uppslag som var ovanligt trodde jag. Min idé tog form och efter att jag målat himmel som bakgrund, placerade jag en grupp människor i fritt fall med jorden nedanför. Figurerna i rymddräkter höll varandra i händerna och de hade olika hudfärg. Men resultatet blev noll efter otaliga försök med de vanliga färgerna.
På andra dagen efter frukosten iklädd skyddskläder och ett munskydd i högsta hugg, testade jag airbrush. Jag sprutade litet först för att komma igång. Färgen kom ur ett munstycke med liten behållare på. Kopplat till den hade jag en liten gasbehållare. I stället för att använda pensel sprutade man färgen. Det här blev min sista utväg. Min envishet skulle ge resultat. Efter några försök såg det riktigt bra ut. Det var fortfarande samma motiv med figurerna hängande i luften med jorden under sig. De här färgerna var litet glänsande och det tyckte jag om.
Det började skymma. Trött men glad, bestämde jag mig för att den sista målningen var tillräckligt bra. Jag tvättade bort färg ur mitt ostyriga hår som varit i vägen fast jag hade bundit upp det. Städningen gick snabbt och jag plockade upp alla ihopknycklade papper, tog bort allt färgkladd och packade ihop mina målargrejor. Nu längtade jag efter att prata med Nora.
”Hej, nu är jag klar, det blev airbrush jag använde”, sa jag.
”Så kul grattis, jag har också åstadkommit en bild för tävlingen. Du kan väl komma hem till mig ikväll Robert så får vi prata ihop oss om allt!”
”Ja visst jag kommer direkt”, svarade jag.
Kvällen blev sen hos Nora. Hon hade handlat god take away middag och en hel flaska vin kom fram på bordet. Vi kramades och uppskattade varandras sällskap. Klockan blev sen och vi undrade om vår chans att vinna. Jag sov över på soffan. Vi hade ju galleriet stängt på måndagar.
Både Nora och jag skickade iväg våra målningar till den utlysta tävlingen. Sen var det bara att vänta till senhösten på resultatet. Nora fick ett negativt besked om sitt bidrag.
Men en kall dag när det hade börjat snöa hördes tunga steg i trappan. Nu ringde det på dörren. När jag öppnade stod där en man med ett brev i handen.
”Robert Scott”, fick han fram.
”Ja, det är jag.”
Mannen var ingen vanlig brevbärare. Han hade strikt blå uniform med mössa.
”Här är ett telegram till er”, sa han och sträckte fram ett kuvert.
”Var snäll och skriv på här ett ja eller nej, här är en penna. Jag lämnar tillbaka svaret sedan till avsändaren”, sa han.
Jag öppnade telegrammet och läste, du har vunnit första priset i tävlingen Fred. Mitt hjärta slog hårt av spänningen. Var det verkligen sant. Mitt motiv med rymdvarelserna i fritt fall hade vunnit tävlingen. Om du tackar ja till resan var redo klockan nio i morgon bitti. Du blir hämtad med bil på den här adressen stod det också i telegrammet.
Mannen stod fortfarande i dörren och tummade otåligt på sin mössa. Det hade blivit en pöl på golvet där han stod, snön från hans kängor hade smält.
”Här är mitt svar, tack”, sa jag och gav honom kuvertet som han tog emot och försvann.
Nu satte jag mig ner och hämtade andan. Jag var som i ett glädjerus. Det hade varit så spännande. På det medföljande pappret läste jag. Du blir hämtad i morgon lördag klockan nio och resan går till okänd ort. Kom ner på gatan. Bär inga ytterkläder. Det var sen december och snö, så jag tyckte det var konstigt. Ingen mobiltelefon eller klocka fick man ta med heller. Glöm inte passet stod det.
Jag ringde Nora och berättade vad som hänt och hon lyssnade spänt. Hon hörde nu att jag fått första pris och var besviken på att hennes bidrag inte kom med bland de vinnande.
Hon gratulerade mig och bjöd på middag på stan och vi hade skålat i bubbel.
”Vad, får man inte ha ytterkläder, det är något konstigt med det här”, hade hon sagt.
”Ja vart tror du jag ska åka, jag vet inte vad jag har gett mig in på.”
Det är en riktig plats, hade det stått i brevet, med flyg.

”Jag tar hand om allt på galleriet, så oroa dig inte medan du är borta, utställningarna startar ju inte förrän sen januari”, erbjöd sig Nora.
Hon var besviken att inte hon fick följa med.
Det blev ett långt samtal över bordet om att inte hon hade vunnit med sin bild och hur hemlighetsfull min resa skulle bli. Efter årets sista utställning skulle Nora sköta fakturor, leverera de sålda tavlorna och skulpturerna. Det skulle bli mycket att leverera eftersom vi hade sålt en del av den här konstnären. Han bodde i Värmland och skulle hämta upp det osålda efter jul. Ja så var det städning, där skulle Noras dotter Maria hjälpa till. Jag behövde inte oroa mig och det skulle faktiskt bli skönt med ett avbrott ifrån vardagen.

Jag hade vaknat tidigt morgonen därpå innan klockan ringde. När jag tittade ut snöade det. Hjälp vad kallt det skulle bli i mina tunna kläder. Efter en ordentlig frukost hade jag stoppat prispappret och passet i innerfickan. Sedan gick jag till badrummet en sista gång.
Nora och jag hade kommit överens om att jag skulle slänga ner mina nycklar i brevinkastet i min dörr. Då jag slapp att ha med dem. Hon hade dubbletter. När jag sen kom hem skulle jag åka direkt till Nora.
Exakt kl. 9.00 stod en bil vid mitt hus. Det var samma chaufför som klev ur för att öppna ena bakdörren för mig när jag kom.
”Får jag presentera er guide”, sa han
En man med skärmmössa lutade sig över mot min sida och sträckte fram handen.
” Niel, välkommen”, sa han.
”Robert”, hälsade jag.
Mina lågskor var redan blöta och jag hade fått snö på ena armen när jag halkade till utanför bilen. Hela ena ärmen var fuktig. När jag satt mig tillrätta berättade Niel att han skulle följa med mig på hela resan. Han var arkeolog och hade lett utgrävningar i Eridu i södra Mesopotamien, nuvarande södra Irak. Först ska vi flyga från Arlanda till Mesopotamien. Det blir ett stopp på resan för påfyllning av bränsle.
Under resan talade Niel om sitt arbete med utgrävningar och att han gärna ville veta mer om folkets byggnadsteknik för 3000 år BC.
Vi ska göra en tidsresa när vi kommit fram. Här kommer vi att få möta ett mångfaceterat folkslag med rötter i det förgångna. Det sägs att gudar har besökt en viss plats i Sumer och inspirerat sumererna i matematik, teknik och astronomi. Hjulet och skriftspråk uppfanns även under den tiden. Vi kommer att få se hur folk levde då. Niel trodde att jag säkert skulle få många ideér och skulle bli inspirerad till nytt bildmaterial för min konst. Vi har hört att du i din bildkonst har intresserat dig för ”mänsklighetens vagga” smålog han och er hemsida för galleriet är intressant.
Det är just därför jag har blivit anförtrodd att guida dig. I vårt nuvarande arbete med utgrävningarna finns några gåtor som vi inte har knäckt än.
Jag hoppas kunna lösa dem,” berättade Niel.
Vid ankomsten till Eridu steg vi genom ett valv ut emot platsen för den pågående utgrävningen. Precis som vi var halvvägs igenom steg först ett stort dammoln upp framför oss. Med ett knakande och ett starkt lufttryck under våra fötter befann vi oss helt plötsligt på en hög mur. Utsikten var milsvid och på fälten nedanför arbetade mängder med människor, vissa gick halvt nedböjda och skördade frukt, grönsaker och blommor i stora korgar som de sedan lastade på vagnar längre bort.
”Det mesta ska till marknaden”, berättade Niel.
Vi vandrade in i staden vi kommit till. Niel som kunde cuniform, alfabetet på den här tiden, förklarade att vi kommit till gamla Eridu.
I brokiga vackra kläder strömmade människor här bärande på saker i riktning mot den stora samlingsplatsen.
”Men titta där är plogen”, ropade Niel.
En vagn kom lastad med stora tackor och högst upp låg en plog i metall.
”Ja, här är sista pusselbiten”.
”När vi i Eridu fick upp de stora tackorna vid våra utgrävningar kunde ingen förstå vad de förr hade används till”, sa han och plirade med ögonen.
”Här har vi svaret, man göt även plogar i brons”, sa jag.
”Precis just det”, skrattade Niel överlyckligt.
Vi gick upp på muren igen. Niel hittade en lerskärva med vacker glasyr. Precis när han stoppat den i fickan kom ett stort mörkt moln emot oss. Vi kände marken vibrera och som i ett trollslag var vi tillbaka i vår egen tid igen.
Jag hade fått många nya intryck för mitt fortsatta skapande. Det här var ju en oväntad och oförglömlig händelse tack vare min unika målning som jag vann pris med.
Niel följde mig till flygplatsen för min hemfärd. Där omfamnade han mig och var så glad att jag inspirerat till den här resan. Den blev en höjdpunkt i hans liv.
”Har du inget bagage” hade flygvärdinnan misstänksamt frågat mig vid incheckningsdisken?
Jag hade smålett och viftat med passet.


© Bibbi Ahrnstedt
Bild, målning Fred av Bibbi Ahrnstedt