Tiden passerar, det kan man inte göra
något åt,
men vid vissa möten tycks ändå tiden
stå still.
Även upprörda ord kan ibland följas av
ett förlåt
och längtans spröda blomma växa
lite till.

Jag har tänkt på dig med känslor som
skapar ro
och jag hoppas dina tankar följer mig
ibland.
Avstånden är ordlösa men, kärleken blir
till en bro
för gemenskapen och samtalen i staden -
livets strand.

Du och jag besitter livet och alla dagar
som fallit bort
beblandar sig med löven på marken i
frost om hösten,
vi är inte som de andra - vi är en
annorlunda sort,
två vagabonder som har slagit oss
igenom törsten.

Försiktigt mejslar jag mina ord vid ditt livs
klagolåt.
En klen tröst för den som förlorat allt och
vunnit vemod.
Jag är en sorgens jägare som letar efter
ett kärleksstråt.
En igenvuxen stig för glatt samspråk, för
tanken som är god.