Reser sig skogarna ur jorden
under sjudande moln
stiger tiden ur hjortarnas strupar
ropar ut i en dov storm
mellan hällarnas åldrade ryggar
nu gläfser rådjurskiden
sina första
och tänderna som växt i deras munnar
slår ut till vassa sår
i ansikten av löv

och hjorden darrar vid ravinens kam
svälld av rädsla, kroppar, pälsar
ryktar vinden deras fällar, deras viskningar
i manens sträva strån
munnen mot ludna örat
spring
och åren av ångande skuld
släpper taget
lossnar som svartsöta frukter
ur de urgröpta stenarna