Det är inte du som vänder om,
det är Eurydike
med ormen ännu släpande i sanden
dess tänder djupt i hennes häl
tills blodet fruset som asteroider
har lösgjort sig ur sommardjupet
och åren rört sig alltför fort
och nu svävar ödsliga och tomma
hennes ögon vita av förundran
din rygg vid grottans mynning
där du stadig, fylld
av ensamhet och vördnad
ser hur äppelträden slagit ut som stjärnor
och fäller sina kronblad i ditt hår