Ännu en dag. Väntar medan regnet faller.
Alla dessa dagar då inget är som det borde vara.
Har inte jag betalat priset tillräckligt för att få vara människa?

Dessa grå, kalla och helt vansinniga dagar.
Utanför mitt fönster står furona. Jag älskar dem men i dag saknar de både färg och tröst.

Katterna kryper tätt intill. Genom fönstret smyger vinden in. Det ända jag kan säga är att detta är så bekant.

Dagar med väntan. Dagar när jag tröttnar på smärtan i min kropp.
Hjärnspöken och kalla kårar.

Hur högt är priset för att få skratta och för att få vara med...