Jag kan inte skriva havets färg, den är inte en färg
den är flyktigt, silvergrått ljus, skiftande stämningar
kan du beskriva dess färg för mig
har den ett ord på ditt språk?
jag vet bara att det är törstigt, havet
att det vill oss väl och illa
att dess likgiltighet stämplar synen på vår panna
att pressa sig igenom / en svärm av svarta svanar
som inte är svanar, skuggor mot himlens presenning
det av ålder sjunkande tjärpappstaket
där måsungarna sover mellan brädstycken
murknande moln som faller
i deras sömn

hur ljuder natten ur sin egen dröm
kullens skarpa gräs på skymningsvallen
vi sviker inte mer varandra
bara oss själva, ömt och osäkert
med det sista ljusets mynning mot tinningen
det stora skriket djupt i lungans tystnad
väsandet från maskinerna
den djupa sömnens röda linje i ett band omkring din bädd
vi lyfter tungt som varelser av marmor
som sjöfåglar sydda av överblivet hav
ett tyg av vissnad tång och allt som vi förlorat
till denna kväll, omättlig i sin ensamhet
hur ljuder bröstets klagan, nattens andning
bärgad ur de obekända djupen
bara en tanke på en morgons dävna ljus
bara klingandet av löv i blåsten
någon gång ska jag vara bortrest så länge, att helt nya sår
hinner åsamkas och läka

det finns kvällar utan främmande sår / i främmande hud
det finns brusandet i kroppen, lungornas långsamma öppnande
som att flå ett redan hudlöst djur
ända in till benet / tills återstår
din blick, dina kyssar, andetag
ögonlockens tunna välvning
är du vaken? är du ännu kvar
med ögonen till synes slutna, synen nästan glömd
var ska du lämna din sista blick
vid havet, vid en svan med en svans ögon
är detta vad du tänker på när det blir en sorg
en föraning om blindhet
vad är det sista du vill se
inpräntat bakom iris / i ödslig evighet